När man trodde att man kunde språket.
Sen senast har man haft arbetsintervju som krävde ett riktigt konditionspass för att hinna till. Jag och Linus tyckte att vi kunde Oslo tillräckligt för att hitta till vårt mål utan någon vidare hjälp. Det resulterade till slut i att jag och Linus fick springa 2 km i ren desperation för att hinna i tid till intervjun. Två minuter innan deadline når vi vårt mål flåsande och helt blöta i svett. Första intrycket på vår eventuella arbetsgivare kunde ha blivit bättre. Intervjun gick bra och tydligen blev vi väldigt omtyckta. Det vet jag eftersom Linus var på sin första arbetsdag på XXL idag. Jag blev dessvärre rökt. Inte för att jag bara är allmänt värdelös, utan för att jag inte hade ett norskt personnr. När jag hade fått det skulle jag höra av mig och se om det fanns arbete kvar. Jag håller tummarna att ingen ska ta mitt jobb förrän jag fått mitt personnr. Annars tar jag fan livet av mig.
Annars har det bara varit enstaka utflykter från Libakkveien under denna vecka. Viktor, Jag och Linus var längst uppe på Holmenkollen igår. Då är man högst upp i Oslo och har en galen utsikt ut över Norge. Det roliga var rallyt upp för berget, Vekens firmabil var inte långt ifrån att välta i kurvorna.
Imorse var första dagen utan Linus... Jag vet inte hur jag skulle ta det så jag snoozade från 11-14 med 7 minutersintervaller på alarmet. Jag drömde en drös olika drömmar, det måste göras om! När jag vaknade skulle jag ringa skattetaten och skynda på deras jobb med mitt norska personnr. Jag greppar telefonen med ett självsäkert grepp och slår siffrorna som skulle leda mig till en norsk talande person vilket jag inte var ett dugg rädd för eftersom jag hade fått för mig att jag kunde språket utomordentligt. 3 sekunder in på samtalet börjar jag stamma och fattar inte ett dugg. Jag bestämmer mig för att freestyla lite och försöka läsa av tonläget på rösten. Det gick ju katastrofalt eftersom alla här i Norge ska alltid sluta meningen med en rejäl höjning av tonläget så det låter som alla är konstant höga på ecstasy. Allt slutar med att jag säger "jaaaa, självklart" till en fråga om mitt personnr. Efter det tredje självsäkra "jaa" svaret börjar hon låta irriterad och tar allt på engelska. Ett samtal som skulle ta 30 Sek tog till slut 10 minuter och jag lägger på med sargat självförtroende.
Nu på kvällen ska vi ut på bob jakt och ta oss till toppen på Holmenkollen där vi ska ha race ner till botten. Veken har en övertändning som bara kan sluta med att någon börjar gråta. Det svåra tror jag blir att hitta en bob att "låna". Men det ska nog lösa sig, alla här i Norge är ju mye trevliga!
Haa dä!
/vidar
Annars har det bara varit enstaka utflykter från Libakkveien under denna vecka. Viktor, Jag och Linus var längst uppe på Holmenkollen igår. Då är man högst upp i Oslo och har en galen utsikt ut över Norge. Det roliga var rallyt upp för berget, Vekens firmabil var inte långt ifrån att välta i kurvorna.
Imorse var första dagen utan Linus... Jag vet inte hur jag skulle ta det så jag snoozade från 11-14 med 7 minutersintervaller på alarmet. Jag drömde en drös olika drömmar, det måste göras om! När jag vaknade skulle jag ringa skattetaten och skynda på deras jobb med mitt norska personnr. Jag greppar telefonen med ett självsäkert grepp och slår siffrorna som skulle leda mig till en norsk talande person vilket jag inte var ett dugg rädd för eftersom jag hade fått för mig att jag kunde språket utomordentligt. 3 sekunder in på samtalet börjar jag stamma och fattar inte ett dugg. Jag bestämmer mig för att freestyla lite och försöka läsa av tonläget på rösten. Det gick ju katastrofalt eftersom alla här i Norge ska alltid sluta meningen med en rejäl höjning av tonläget så det låter som alla är konstant höga på ecstasy. Allt slutar med att jag säger "jaaaa, självklart" till en fråga om mitt personnr. Efter det tredje självsäkra "jaa" svaret börjar hon låta irriterad och tar allt på engelska. Ett samtal som skulle ta 30 Sek tog till slut 10 minuter och jag lägger på med sargat självförtroende.
Nu på kvällen ska vi ut på bob jakt och ta oss till toppen på Holmenkollen där vi ska ha race ner till botten. Veken har en övertändning som bara kan sluta med att någon börjar gråta. Det svåra tror jag blir att hitta en bob att "låna". Men det ska nog lösa sig, alla här i Norge är ju mye trevliga!
Haa dä!
/vidar
Kommentarer
Trackback
